Vagn 5 plats 8

På väg mot Linköping. Inte för att gå på något seminarium, dock. Det blev inställt. Men för att äta lunch med en kompis. Och få lite arbetsro. Jag brukar tycka att det går på räls (höhö) att skriva och läsa. Enda irritationsmomentet är den medelålders man som *gastar* i mobiltelefonen bakom mig. Och som uppenbarligen är så orutinerad att han fortfarande fortsätter ringa till folk trots att det helt uppenbarligen är massor med tunnlar. Amatörer. *morr*

Nåja. Jag har ju Spotify - och nätuppkopplingen funkar bra. Så jag kan nog stänga av honom också.

I övrigt har det ju hänt *massor* sen jag senast skrev. Och allt kommer självklart inte med. Men en highlight är att A numera är skuldfri. Jag fick pengarna i tisdags. Efter ytterligare påstötningar. Men strunt samma. Jag är ordentligt likvid. Det är skönt. Och snart kommer de absolut sista sakerna att utväxlas. Det tar sån satans TID - men sen... Då ska jag inte ha eller ta kontakt förrän jag vill. Om jag någonsin vill det.

Sen blir det Kanada till våren! Även där är allting klappat och klart. Inbjudan har jag fått från universitetet, pengarna har jag fått bekräftat av stiftelsen. Lycka.

Livet ter sig...

Det finns en direkt negativ korrelation...

...mellan min arbetsbelastning och mitt bloggskrivande.

Sen låg Internet nere i Champoluc under fyra dagar i förra veckan, så det bidrog ju också till tystnaden. På ett positivt sätt.

Nu ska jag ut och springa lite i vårsolen (som nog egentligen har gått ner alldeles strax, men jag har i alla fall sett den idag!)

Från kakel till backe

Ok. Den här veckan lider tidsmässigt mot sitt slut. Men de timmar som finns kvar ska det hända massor.

Femton uppsatser ska få sin skriftliga bedömning.
Mötesanteckningar ska skrivas.
Synpunkter på en konferensingress ska lämnas.
Reseräkningar för Riga och London ska förberedas.
Konferensregistering ska ske.

...och då har jag inte äns börjat fundera på att packa för min resa. Som jag åker på imorgon. Ba.

Jag behöver...
en STAB?
en KLON?
ett LIV?

Om detta tvista denna (ibland påtagligt mindre) lärda.

Pust.

Massor, massor, massor att göra. På alla fronter.
Jag hinner inte med något helt och hållet.
Bara att springa bäst jag kan och försöka glädja mig åt 'har-gjort'- snarare än 'att-göra'-listan. Båda blir bara längre och längre...

Puh.

Så har jag mejlat med tre-dejt-snubben och sagt som det är: Panikkänslorna jag har kan och ska jag inte bortse från, så vi kommer inte träffas något mer.

Jag känner mig verkligen usel, men va' fan. Jag visste faktiskt inte hur det låg till med mig själv innan jag träffade honom. Stort veto för emotionellt omvälvande saker. Det får bli träning, jobb och stabila relationer ett bra tag framöver.

Är det detta som menas med att lära för livet...?!

Lång har-gjort lista...

...har det blivit de gångna dryga två veckorna.

Bl a har jag
...varit i Schweiz och åkte skidor.
...kommit hem till jobb (massor av...) och lägenhet (massor att göra...).
...medverkat på en nära väns bröllop, bl a genom att ha hennes numera svägerska och dennes sambo boendes i ovannämnda nyinflyttade lägenhet.
...varit på tre dejter med samma man och därefter fått totalpanik för jag inser att jag inte är intresserad och kanske inte heller redo för någonting annat än lättsam samvaro. Egentligen.
...åkt till Riga och undervisat.

Just nu sitter jag på mitt hotellrum och läser gamla mejl mellan A och mig. Jag gråter stormfloder. Och inbillar mig att det är bra att kunna se och känna hur mycket kärlek det fanns mellan oss så länge. Innan det inte fanns det längre. I alla fall inte från hans sida. Ajaj. Det gör ont. Men lite katarsiskt är det nog allt.

Åter till misären.

Jag vill ju bli hel igen.

Två fantastiska dagar...

...på berget fick jag. Igår och i förrgår. MASSOR med snö. Låååånga repor med i det närmast orörd puder. Jag åkte tills jag föll ihop för benen inte bar mig längre. Vilken lycka det var!

Idag är tyvärr inte lika kul, eftersom det blåser så hård vind att alla liftar är stängda. Men jag har hittat trevligt sällskap att fördriva tiden med, så det är ändå hanterbart. Och så har jag ätit Apfelstrudel. Med vaniljsås. Det kompenserar också för en del.

Men imorgon...DÅ ska det (förhoppningsvis) bli åka av!