Jag vet inte hur jag ska göra med "kringrelationerna" till mitt havererade förhållande. Hans mamma tänkte jag väl ringa. När jag orkar. Det känns inte så komplicerat. Och hans barn - som jag ju känt och bott med under 4+ år - de vill jag också träffa igen för att avsluta med annat än ett "försvinnande". Men här blir det knivigare. För jag vill inte träffa honom. Det gör bara så j*vla ONT och jag är så INTE redo för att låtsas om att jag är okej när han är i närheten. Och då blir det svårare med kidsen. Ja visst, de är stora (13 och 15) men det är svårt att få det avslappnat - och hantera jobbigheter - när man inte ses i hemmet (där jag INTE vill vara, oavsett om han är där eller inte). Ute på stan, på en restaurang - är det då jag ska svara på deras ev. frågor?! Usch. Nej. Jag vet inte.
Och sen alla andra. Hans trevliga syskon, vänner osv. Alltså: jag kommer inte träffa dem igen. För det finns verkligen INGA beröringspunkter utan förhållandet (läs, de bor där jag aldrig har anledning att åka och kommer sällan själva till Sthlm, de jobbar med andra saker, vi har få/inga gemensamma intressen och inga gemensamma vänner osv) Tror det får bli att skicka julkort med en liten avskedsrad. Jag har inte energi att lägga på att säga tack och hej till alla. För hur tackar man för den relation man haft när livet var ett annat?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Just att mista kringrelationerna är en jobbig del av separationer. Tyvärr är det ju så av "hävd och tradition" att man "äger" sina vänner och det anses märkligt om man gör övertramp och fortsätter umgås med "hans"/"hennes" vänner.
Jag sörjer många förlorade vänskaprelationer som jag tappat genom åren vid separationer.
(När jag läser vad jag skrivit blir jag förskräckt över min svenska, men jag utgår från att den som anstränger sig förstår hur jag menar.)
Skicka en kommentar