Längtan

Inser att jag längtar efter Tenoren. Att vi ska höras. Att vi ska ses.

Eeep.

Läbbigt.

Lite trevligt.

Lite tröttsamt (det är ju segt att längta också).

Hej och hå, mitt liv är i alla fall spännande.

Rumble in Riga

Eller inte.

Sitter i mitt lägenhetsrum à 10 glada lat på Alberta iela och tycker att tillvaron kunde vara något mer rafflande. Katten att jag skulle vara så vänlig att godta en övernattning för att alla billiga flygbiljetter var slut. Nu har jag ätit massor på restaurang, och sen av ren uttråkning stoppat i mig godis och chips. Mitt hälsosamma leverne får sig verkligen en törn.

Take me home!

Mot dumhet...

...har gudarna alltid kämpat förgäves.

Eller nåt sånt klokt.

Det är tyvärr en klen tröst när jag tampas med dessa idioter till styrelse i min blivande-brf. Trots att banken inte är det minsta oroade över min betalningsförmåga, och trots att jag intygat att jag får multum per månad i stipendium t o m sommaren 2010 från FinaForskningsstiftelsen - vartefter jag är projektfinansierad av FinaForskningsrådet i ytterligare några år, så kräver de att jag deponerar sex månadsavgifter under två år. För att jag är en ekonomisk risk.

Haha.

Den enda fördelen jag kan komma på är att jag i alla fall kommer ha en god ursäkt för varför jag - civilekonom och ekonomie doktor - inte ska sitta med i sagda styrelse. Det brukar ju annars vara en stor risk att man åker dit, om man är som jag (läs, kan redovisning, grundläggande affärsjuridik osv.). Men jag är ju en ekonomisk risk. Och då blir jag ju direkt olämplig som styrelseledamot. Eller hur?!

Pust

Skönt. Det är över. Det gick helt ok.

Och nu behöver jag aldrig vara nervös för att det ska vara första gången igen. Tjo!

Fjärilar i magen

Imorgon smäller det.

Utfrågningen.

Fy F.

UschUschUschUschUsch.

Nervös var bara förnamnet.

Men är jag nervös nu, så kommer jag vara lugn då.

Hoppas jag...

Att projektleda till avslut

Jag har varit och är projektledare för min och A:s separation. Det första och enda initiativet som han tog var att göra slut. Sen har jag råddat resten. Och nu tänker jag avsluta detta projekt. Idag skickade jag ett mejl med de tre utestående frågorna som finns: hans skuld till mig, min skål som blev kvar i huset i samband med flytten och hans (numera) spis och kyl som min syster lånat.

Jag lämnade förslag på hur samtliga punkter ska lösas. Och måtte så ske, snart.

För jag är verkligen redo att helt stänga dörren om honom och vår fd relation under en tid. Jag vill inte ha småsaker som pockar på uppmärksamhet.

Håll tummarna!

En Liljeholmens var det här!

Igår insåg jag något, under ett samtal med min kompis och fd kollega A. Att det just nu känns som jag lever mitt liv.

Vilken chock det var.

Vilken gryende glädje jag känner.

Vem vet, jag kanske kommer tacka mitt ex inom någon sorts framtid för att han gjorde slut med mig. Så att jag fick en spark i baken.

Tänka sig.

Livet är spännande.

Mitt liv är spännande.

Vagn 3 plats 46

En halvtimmes försening ner.

Långa förseningar (för dem som åker X2000) upp.

Jag prisar och lovar att jag har Årskort, som gör att jag kan boka om mig på mjölktåg. Ett sådant sitter jag nu på. Och även om vi också blir försenade en kvart eller så (det var senaste budet i högtalaren i alla fall) så kommer jag nog fram denna sida midnatt.

Mer påminnelse behöver jag inte för att känna - djupt i hjärtat - en stark tillfredsställelse över att inte längre pendla.

Fy F vad det är jobbigt!

Och det slipper jag nu.

Lycka.

Vagn 4 plats 16

På väg - eller räls - till Lkg. Fast det var inte uppbenbart.

SJ öppnade starkt med en Tågförsening.

Mitt motdrag - en God Frukost - besvarades bryskt av Lokfel.

Efter ett förstärkande Missmod så kunde jag lägga Ombokad Biljett.

Men då vände det. Och Avgång skedde för fem minuter sedan.

But stay tuned sportsfans, the excitement has just started!

Eder prosaiskt samlade
Fröken Dr

Unkna strukturer

En junior kvinnlig kollega (nyantagen doktorand på FinUniversitetet som tidigare jobbat som assistent hos oss) kom precis in till mig och ville diskutera hur hon skulle hantera att en man vid hennes nya arbetsplats har en jargong med henne som gör det obekvämt i mötet med andra seniora.

Det handlar om olämpliga, familjära kommentarer som självklart inte är illa menta. Men som blir så extremt fel.

Suck.

Jag rådde henne att genast ta situationen på stort allvar och genast boka möte för att prata allvar med honom om hennes behov av ett professionellt förhållningssätt. Funkar inte det ska jag prata med honom (känner honom tillräckligt väl, och han är lite rädd för mig). Och sen ska hon gå till sin chef.

Fast jag vill kasta mig på luren NU och skälla ut honom. Fan för att klampa på folk under en (hierariskt och i könsmaktsordningen), oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Omedvetenhet är ta mig F bara en ursäkt för lathet eller idioti!

Morr.

Prestationsångest

Usch. Jag ska medverka i ett sammanhang (offentlig utfrågning i ett riksdagsutskott) där precis allt man säger antecknas. Jag har vanligtvis inga problem att uttrycka mig muntligt, men eftersom det nu också är så att jag måste skicka in underlaget flera veckor innan så låser det sig. Jag vill kunna gå och fundera på formuleringar och presentationsstruktur upp till sista minuten. Att vara så planerad funkar inte med mitt vanliga arbetssätt. Och då blir jag stressad. Och då skjuter jag på förberedelserna. Och så blir jag stressad... Ba!

Flyttbacklash

Jag har en mycket allvarlig flyttbacklash efter gårdagens urladdning.

Jag vill INTE träffa någon som jag förknipar med kartonger eller lastbilar. Så hela familjen och många av mina närmaste vänner går bort lite till mans.

Vissa går ännu mer bort för att jag absolut inte vill inte gå på lägenhetsvisning. Eller kolla på soffor (Som ska transporteras med lastbil. Hu!). Eller kolla på konst (Som kanske måste packas i kartong och transporteras med lastbil. Hemskt!). Eller läsa inredningstidningar (Bara flyttproblem). Eller gå på museum (Ordning och reda. Men hur länge till?! Kommer det inte krävas en omflyttning av saker snart...). Inte umgås med barn under sex år (De flyttar på sig hela tiden).

Vad lämnar det mig. Träna. Ja, det ska jag göra nu. Gå på bio. Kanske. Ta en promenad. Jovars, men det är ingen sol och utan sällskap blir det lite platt. Och dem jag känner som inte går pga ovanstående kriterier är sjuka, upptagna eller...

*skratt*

Ja, det är nog bara så *synd* om mig.

*flin*

Nu ska jag ta mig samman och träna och sen äta. Inte älta.

För övrigt...

...tycker jag att det kan räcka med sjukdomar nu. Dels för egen del (det är redan på banan). Och dels för en viss Tenors del (vilket är mindre säkert. Ba!).

Sju gånger i helvetet?

Njae, det var väl inte så enligt Dante. Men jag har nu - efter dagens eskapader - avverkat sju flyttar på fem år. Och ett eget litet helvete har det allt varit varje gång. Så även denna gång. Men sicken tur att jag världens bästa familj (tack Mamma, Moster, Morbror, Kusin och Bror!) och vänner (ni är så fina A, Å, B, J, P, G och A!) som ställde upp idag och körde, packade och kånkade. Och tröstade när tårarna kom på slutet för att det var jobbigt.

Synd bara att jag inte får tillträde förrän om en knapp månad. Hade varit fint att somna Hemma ikväll. Men jag får somna med glada tackar om Hemmet istället.

Och jag längtar så efter att vakna utan att ha en tung klump i bröstet för att mitt liv i Linköping inte är praktiskt avslutat. (Ok, det är den inte riiiktigt än nu heller. Det blev några grejer kvarglömda (ba!). Och så måste A betala tillbaka en massa pengar till mig. Men i övrigt så är det färdigt.)

Det är en nåd.

Och låt det bli en frid.

Klockan är 23:09

Och jag är på jobbet.
Var det inte detta jag INTE skulle göra 2009?
Ba!
Får väl försöka hyfsa statistiken genom att gå hem nu...

För övrigt har Tenoren...

...nu fått fem av fem möjliga 'sinnesstjärnor'.

Höhö.

Hoppsan...

Jag har felaktigen blivit angiven som "Fröken Dr, adjungerad professor, Fina Högskolan" i ett hyfsat formellt sammanhang. Nu måste det rättas till. Vilket är synd :-) Men jag får väl finna mig i att bli docent först...

Mer skelett åt folket!

Jag hade ett mycket intressant samtal med Tenoren igår. Om våra tidigare relationer. Det var väldigt informativt - båda om vad han varit med om och vad jag själv varit med om. Har aldrig gjort något liknande på det sättet. Men det var bra. Det kändes skönt. Jag är ju inget rent blad. Och det får banne mig inte någon annan vara heller. Det vore hemskt. Tänk att inte ha någon historia. Nej, mitt motto - stärkt av gårdagen - är Fram med 'skeletten'. Det är ju det som bygger en som människa. (Ha, jag *älskar* denna omtolkning av de annars så nervärderade 'skelett i garderoben'!)

Mmmmmmmmmmmm...

...mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm.

!!!

Ibland finns inte ord.

12 timmars dejt

Jag är helt vimmelkantig. Mannen är passionerad, intelligent, rolig och tenor. Tre av fem sinnen (synen, hörseln och doften) dansar samba. Puh.

Hon lever!

Hrmm. Så intressant. En trevlig typ som helt oskyldigt gav mig skjuts till jobbet från en grej i juli tog kontakt igår helt apropå ingenting och ville träffas. Och jag rodnade som attan. Och kände - till min egen förvåning - att det kunde jag också tänka mig. Att träffas alltså.

Fascinerande.

Så jag är inte helt ok men uppenbarligen heller inte död. Att det kom någon reaktion överhuvudtaget är att betraktas som PROGRESS...