Puh.

Så har jag mejlat med tre-dejt-snubben och sagt som det är: Panikkänslorna jag har kan och ska jag inte bortse från, så vi kommer inte träffas något mer.

Jag känner mig verkligen usel, men va' fan. Jag visste faktiskt inte hur det låg till med mig själv innan jag träffade honom. Stort veto för emotionellt omvälvande saker. Det får bli träning, jobb och stabila relationer ett bra tag framöver.

Är det detta som menas med att lära för livet...?!

Lång har-gjort lista...

...har det blivit de gångna dryga två veckorna.

Bl a har jag
...varit i Schweiz och åkte skidor.
...kommit hem till jobb (massor av...) och lägenhet (massor att göra...).
...medverkat på en nära väns bröllop, bl a genom att ha hennes numera svägerska och dennes sambo boendes i ovannämnda nyinflyttade lägenhet.
...varit på tre dejter med samma man och därefter fått totalpanik för jag inser att jag inte är intresserad och kanske inte heller redo för någonting annat än lättsam samvaro. Egentligen.
...åkt till Riga och undervisat.

Just nu sitter jag på mitt hotellrum och läser gamla mejl mellan A och mig. Jag gråter stormfloder. Och inbillar mig att det är bra att kunna se och känna hur mycket kärlek det fanns mellan oss så länge. Innan det inte fanns det längre. I alla fall inte från hans sida. Ajaj. Det gör ont. Men lite katarsiskt är det nog allt.

Åter till misären.

Jag vill ju bli hel igen.

Två fantastiska dagar...

...på berget fick jag. Igår och i förrgår. MASSOR med snö. Låååånga repor med i det närmast orörd puder. Jag åkte tills jag föll ihop för benen inte bar mig längre. Vilken lycka det var!

Idag är tyvärr inte lika kul, eftersom det blåser så hård vind att alla liftar är stängda. Men jag har hittat trevligt sällskap att fördriva tiden med, så det är ändå hanterbart. Och så har jag ätit Apfelstrudel. Med vaniljsås. Det kompenserar också för en del.

Men imorgon...DÅ ska det (förhoppningsvis) bli åka av!

Hemma.

Mer behöver inte sägas.

Jag är hemma.

Jag är lycklig.

Ständigt nya tillfällen till utveckling var det här!

Jahapp. Så har Tenoren sjungit sista versen. Han behövde ta en stärkande promenad runt Djurgården, äta våfflor och sen åka hem till sig efter ett konstigt samtal i mataffären på NK där han sa att han var trött och behövde dra för att komma på att han skulle ringa mig senare samma kväll och säga att det inte passade honom att ha fler dejter med mig just nu. Nä, okej. Inga problem. Men jag behövde inget consolation prize, i form av umgänge med honom innan han sa det. Det hade räckt med ett 'tack och hej' innan. I'm a big girl. Och jag hade kunnat hitta på något annat med någon som ville umgås med mig...

Det går fort i dejtingträsket. Men det är ju också lärorikt.

F ö håller jag tummarna för att det finns två av A undertecknat skuldebrev i min brevlåda när jag kommer hem. Så är en av de sista praktiska detaljerna kirrade.