Sju gånger i helvetet?

Njae, det var väl inte så enligt Dante. Men jag har nu - efter dagens eskapader - avverkat sju flyttar på fem år. Och ett eget litet helvete har det allt varit varje gång. Så även denna gång. Men sicken tur att jag världens bästa familj (tack Mamma, Moster, Morbror, Kusin och Bror!) och vänner (ni är så fina A, Å, B, J, P, G och A!) som ställde upp idag och körde, packade och kånkade. Och tröstade när tårarna kom på slutet för att det var jobbigt.

Synd bara att jag inte får tillträde förrän om en knapp månad. Hade varit fint att somna Hemma ikväll. Men jag får somna med glada tackar om Hemmet istället.

Och jag längtar så efter att vakna utan att ha en tung klump i bröstet för att mitt liv i Linköping inte är praktiskt avslutat. (Ok, det är den inte riiiktigt än nu heller. Det blev några grejer kvarglömda (ba!). Och så måste A betala tillbaka en massa pengar till mig. Men i övrigt så är det färdigt.)

Det är en nåd.

Och låt det bli en frid.