Det är lätt att avsluta ett liv...

...i alla fall mitt liv i Linköping.

Igår sopade jag bort spåren av mig i huset. Jag finns kvar i det som varit mitt arbetsrum. Men i övrigt finns jag inte.

OK, möblerna står kvar osv. Men de är ju inte jag. För all del, det är inte mina kläder eller min tandborste heller. Och det är heller inte syftet med detta inlägg.

Jag är mest förvånad – eller kanske inte – över att det gick så fort.

Kanske är det bekräftelsen på att mitt fd förhållande verkligen bara bestod av kärleken. Det var det som band oss samman. Och när nu det inte finns – från hans sida – så framträder bräckligheten. Det finns ingenting kvar för mig i Linköping när det inte finns ett Vi där.

Sådan tur då att samhället underlättar för livsförändringar. Under gårdagen kunde jag i rask takt ändra folkbokföringsadress, registrera om firmans säte, beställa eftersändning av post osv osv etcetera ad nauseum…

Bara att fylla i, kryssa i, signera, skicka iväg.

Ingenstans fanns det en ruta där jag avkrävdes en förklaring, Varför? Det var skönt på ett sätt, men också ledsamt. Jag märker att jag både Verkligen Vill Veta Varför – samtidigt som en del av mig konstaterar att nej, det finns ingen förklaring. Och det kommer inte bli bättre av att söka ett tydligt skäl. Så mycket tycker jag att Han var ärlig när han bara sa att han inte älskar mig längre. Så är det ju. Och det är förklaring nog på ett sätt.

Sökande efter svar kommer samtidigt fortsätta, även om en del av mig vill slippa. Jag får se det som en del av bearbetningen. Jag vill lära mig något av detta. Inte bara få snygga ärr. Jag är ju smärtsamt medveten om att jag inte alls är klar med mitt liv i Linköping inombords. Det får ta den tid det tar. Det kommer ta tid. Jag är bra på att bryta upp – inte att bryta ihop.

När jag väl flyttar alla pinaler kommer det bli den sjunde flytten på fem år. Flyttar som till stor del följer och böljar med det som var Vi. Till Vadstena, lägenhet 1 (min). Sen till Vadstena, lägenhet 2 (min). Till Linköping, lägenhet 1 (min). Till Linköping, lägenhet 2 (hans). Till Stockholm (mina föräldrars). Till Linköping, huset (vårt). Och nu… Jag ska börja leta lägenhet. Tur att ekonomin är okej. Behöver en borg. Någonstans att hänga mina tavlor. Så jag äntligen kan få komma hem.

Jag vill komma hem.

Nu på morgonen utropades Barack Obama till Förenta staternas 44:e president. Det ska bli intressant att se hur tillvaron i USA och världen utvecklas efter detta val. En av Obamas paroller har varit Change We Need. Jag kan krasst konstatera att det sannolikt även kommer bli Change We Get. Som Robert K. Merton kärnfullt skrev på 30-talet: there are unintended consequences of purposeful action. Med en demokratiskt kontrollerad kongress kan det bli lite mycket slagsida.

Min fasta övertygelse är att demokrati är en mycket ineffektiv process. Och det är bra. För det är i stötande och blötande som bra saker händer. Och dåliga saker – de värsta sakerna – undviks. Det innebär samtidigt att det bästa kanske aldrig händer. Jag tror det kan vara ett vettigt pris.

Jag får återkomma i frågan.

Nu ska jag fortsätta hantera the Change I Got. Livet är som demokratin. Ineffektivt. Och det bästa kanske inte går att få ihop. Men good enough är kanske just det.

Gott nog.

Gott så.