Jaha. Så har man återigen varit i den forna hemstaden. Denna gång å jobbets vägnar. Mötet gick bra. Det var en diplomatisk överläggning mellan mig (företrädare för en ansökan) och en företrädaren för en annan ansökan plus den personen som vill jobba med oss båda.
Jag får intrycket att dylika överläggningar är inte är särskilt vanliga. Forskare brukar konkurrera hårt om forskningsmedel (det finns ju inte så det räcker till alla, liksom) och då blir det lätt att man sitter där och trycker i sitt kunskapsstuprör. Som om världen enkelt skulle gå att dela in i storheter som statsvetenskap och företagsekonomi eller redovisning kontra marknadsföring. Löjligt! Samhällsvetenskapskapernas ok och lycka är att vi studerar en komplicerad och föränderlig verklighet. Så samarbete är ju rätt självklart om man ser till vad man kan tänkas få ut av det vi gör. Eftersom mötet gick bra och vi verkar vara överens om att tala väl om varandra i våra respektive ansökningar och har en genuin ambition att göra någonting av samarbetet om vi får pengar - känner jag att jag gjort något bra för världen genom att inte bara konkurrera (för det gör vi ju också). I det lilla är det inte illa.
Nu ska vi bara få pengarna också :-)
F ö ska jag gå på lägenhetsvisningar i helgen. Jag känner en skräckblandad förtjusning. Jag vet att det är värt att lägga tid för att veta vad som är värt att slå till på. Men jag vill egentligen bara få mig ett drömboende serverat. Lat och bekväm med hopp om stekta sparvar var det här, ja...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag är glad att jag redan hade en lägenhet när jag separerade. Verkar ruskigt jobbigt med visningar och budgivning. Lycka till i alla fall och trevlig helg!
Tack!
Jag ska lägga lite tid imorgon på att svara på en viss utmaning också ;-)
Trevlig helg du med!
Skicka en kommentar