För mer än ett år sen skapade jag denna blogg och tänkte att jag skulle skriva om livet som distansstyvmorsforskarsambo. Förslagvis när jag satt på plats 2, vagn 4 - eller någon annan plats på X2000 en route mellan Lkg och Sthlm. Men livet går inte på räls. Och igår vid korsningen Odengatan/Observatoriegaten tog tillvaron en oväntad svängning när Mannen talade ett smärtsamt klarspråk och sa: "Jag älskar dig inte. Jag längtar inte längre efter dig."
Aj.
Så nu står jag - eller sitter - här på perrongen och ska på ett nytt tåg. Jag lämnade det som blev gammalt baggage. Kvar är forskaren. Kvinnan. Vännen. Systern. Dottern. Och mycket annat. Kanske blir det mer plats för det där andra när jag inte pendlar. Inte är sambo. Och inte är styvmamma.
Idag har jag gått runt i det som fram till igår var mitt hus och packat. I omgångar har jag skrikit - jo, jag har verkligen skrikit - ut min sorg. Aldrig har jag varit så glad för bristen på grannar vägg-i-vägg!
Jag inbillar mig att jag faktiskt måste sörja som F för att inte spåra ur. Det är sorgens landskap som jag ska resa genom, innan jag får se annat här i livet.
Och där någonstans ska jag sluta med tågmetaforerna för denna gång. De kommer kanske (säkert!) tillbaka, jag är en ordvitsare av rang. Vilket inte är samma sak som att vara bra. Be forewarned.
All aboard!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vi är många som fått erfara att livet inte alltid blir det man drömt och planerat.
Det blir något annat - bättre eller sämre får tiden utvisa. Jag kommer att följa din resa här och en och annan gång inflika några ord. Lycka till på din nya resa!
Apropå tågmetaforer. Livet går inte alltid på räls. Och gör det så, så händer det något oväntat. Eller så växlar man själv spår för det blir tråkigt helt enkelt. Kram på dig och sörj på. Och när gamla vägar stängs så öppnas även nya möjligheter.
Skicka en kommentar